Ja, då fortsätter jag där jag slutade igår.

Höstregattan, det vill säga den sista nationella tävlingen för året. I år var det Hofors som arrangerade tävlingen. Det bjöds på fint väder, bra tävlingar om än lite lång tävlingsdag på lördagen. Men många lopp skulle köras. Jag själv behövde inte hålla på allt för länge på lördagen utan jag kunde krypa in i mina varma kläder och bara mysa nere på tävlingsplatsen. Min tävling gick bra, två andra platser och en tredje plats blev resultatet. Känner igen de resultaten.

Efter Hofors åkte jag till Örebro för att hälsa på en av mina bästa vänner. Hade inte träffat henne sedan i december förra året så det var verkligen på tiden. Mycket på uppdateringsfronten och några timmars prat hanns med. Hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Besöket blev kort men det var dags för mig att åka till Stockholm och därifrån flyga vidare till Spanien.

Maraton-VM var nästa tävling. Jag och Sofia blev som sagt uttagna på Göta Kanalloppet att köra K2 på VM. Innan avresan hann vi köra 3 träningspass tillsammans. Susanne Gunnarsson som är förbundskapten för maratonlaget kom hit till Lidköping och hjälpte mig och Sofia med träningen. Maraton är helt annorlunda jämfört med racing. Istället för 500 meter skulle vi köra 26 km, och under det loppet ska man göra lyft. Så fokuset under vår träning låg på lyften. Sen var det tänkt att vi skulle få till ett långpass för att känna på det, men med lite krämpor här och var blev långpasset endast 11 km långt.

I Spanien hittade vi till slut boendet, paddlarna blev lite försenade men vi kunde snart börja träna. Det var varmt och skönt, vi hade några dagar att värma upp oss på innan det var dags för vårt lopp. Träningen gick både upp och ner, känslan i kanoten kändes på topp hela tiden men när det kom till lyften blev det lite darrigt. Första dagen gick det hur bra som helst, andra dagen inte lika bra. Då började nervositeten smyga sig på. På tisdagen anlände vi och på söndagen var det dags för oss, det vill säga en hel del väntan.

Då var det äntligen dags för vårat lopp. Jag vet inte ritkgit vad jag ska säga om det, mer än att vi kände på oss att om vi kör ett bra och smart lopp kunde det går riktigt bra. Vi ledde från starten fram till första vändningen där en av de ungerska K2orna gick upp och tryckte in oss i en boj så att vi krockade med bojen. Hade vi haft tur hade bojen studsat på rätt sida av kanoten, nu hade vi istället en väldans otur så den studsade på fel sida. Det resulterade i att vi fick stanna, få tillbaka kontrollen och börja backa. Kom ut som näst sista kanot ur vändningen. Första varvet kändes fruktansvärt jobbigt, helt plötsligt kände jag hur trött jag var. När första varvet var gjort började vi hitta flytet och vi kunde jobba upp i loppet. Vi matade på, det kändes bättre och bättre. Lyften gick bättre och inför sista lyftet låg vi sjua. Vi började närma oss de som låg 5a och 6a, men det var för kort sträcka till mål för att hinna jobba upp. Tänk om det hade vart ett varv till!

Det är lite komiskt hur man kan tänka egentligen. Innan vi skulle köra var jag nervös för om jag skulle orka, var som sagt ett tag sedan jag körde ett riktigt hårt maratonlopp. När vi sen väl körde och det inte riktigt gick som vi tänkt oss i början, så var jag glad att loppet var så långt så att vi kunde jobba upp oss i fältet. Hade gärna sett att det var ännu längre, då hade vi kanske kunnat jobba upp oss till femte eller sjätteplatsen iallafall. Man orkar alltid!

Det var trots allt en jätterolig tävling! Roligt att köra K2 med Sofia och ett väldigt glatt och avslappnat gäng som var med.

Hoppas ni inte har ledsnat på allt jag skriver. Jag är väl medveten om att jag är en riktig ordbajsare, ibland till min fördel men ofta inte.

Nu kan ni få er en paus! Fortsätter skriva om hur jag har bedrivit mina två träningsfria veckor fram till nu lite senare.

/Karin